Att se rött för ingenting.
Det har ju varit jag, Billy och Rikard dygnet runt i 8 veckor idag. Jag älskar att ha dom nära och för det mesta går det bra. Men efter att ha suttit i lägenheten i 2 dygn nu går till och med jag själv mig på nerverna. Det händer inte ofta, men när det väl händer så blir jag på dåligt humör och tänder till på det mesta. Och för mig är då, det bästa, en långpromenad i skogen.
Så jag tog med min stegräknare och iPod och gick ut i 1,5 timme. Det är första gången jag går på promenad själv efter förlossningen. Det blev 9850 steg och det känns i mina otränade ben. Underbart! En promenad, en dusch och lite mat och jag är på fint humör igen. Jag tänker fortsätta med promenader själv ibland, så Rikard och jag slipper mitt dåliga humör.
Automatiskt trött av små barn?
Det innebär att jag är ensam vaken nu. Billy ligger på min plats nu och ser ut som en lustig liten minimänniska bredvid Rikard. Allt fungerar verkligen bra för oss med föräldraskapet. Billy är alltid snäll och jag och Rikard kommer oftast överens, men ensamtid är det inte mycket med, så jag hoppas att det fortsätter så här. Jag kliver upp någon timme innan grabbarna.
Lovade mig själv att det inte skulle bli någon "mamma/bebis blogg". Men det är svårt att skriva om så mycket annat när man är föräldraledig. Just nu händer inte så mycket annat i mitt liv än det jag gör med Billy och Rikard. Någon utflykt då och då. Någon middag med övrigt familj... Men just idag, kan jag informera er om, just idag tar vi på oss våra finaste kläder och beger oss till ett möte med banken. Jag vill köpa hus.
vagabond.
Dagarna går och snart är det 8 veckor sedan förlossningen.
Första två veckorna var vi som i en bubbla. Först i det minimala rummet på sjukhuset, sedan härhemma. Och sedan började våran kringflackande sommar...
Först flyttade vi in två veckor i Rikards föräldrars hus. Efter det var vi och hälsade på mina föräldrar i några nätter, direkt därifrån till Anna-Karin och Peters stuga i Holm ett antal nätter. Därifrån direkt tillbaka till stöde för att vara hundvakt åt mamma och pappas hund när dom var iväg på en kortsemester i Karlstad. Därifrån hem till lägenheten en natt för att åter packa bilen full och åka till Rikards föräldrars hus en andra sväng medan dom var på motorcykelsemester.
Dagarna som ambulerande familj är nu över och bilen ser inte längre ut att ägas av nomader. (Fast kvar på schemat är kattvakt i strömås och hundvakt i lotjärn.) Vi tackar för varenda dag vi slipper vakna upp i detta betonggetto. (Så hemskt är det egentligen inte.) På vintern är det inte fel att ha lägenhet, men sommaren vill man helst spendera barfota på en gräsmatta med närhet till vatten och övrig natur.
förlossningen.
På begäran av Therése kör jag en update här och berättar lite om hur förlossningen gick.
Allt började på morgonen den 3 juni när jag vaknade och hade något som närmast kan förklaras som mensvärk. Förstod att något var på G och jag och Rikard tog därför en väldigt rask promenad som vi tänkte skulle få igång allting. Dagen gick och vi laddade med mat och började packa BB-väskan lite smått.
Klockan 17.00: Ringde in till BB för att berätta att jag börjat fåt värkar. Hon gav mig lite råd som att vila och ladda inför förlossningen. Så vi försökte vila lite, packa lite i BB-väskan och satt oss för att se en film.
00.40 var det bara 2,5 minuter mellan värkarna, men jag tyckte dom kändes alldeles för futtiga för att det skulle vara på gång än. Ringde in igen och hon tyckte att vi skulle komma in och kolla iaf eftersom vi bodde så nära.
Klockan 01.00 Barnmorskan tog emot oss och kollade mina värkar som mycket riktigt var täta, men inte intensiva nog. Hon tyckte vi kunde ta in på vårdhotellet tills det kommit igång riktigt. Fick en citadon så jag skulle kunna vila, men det var svårt ändå. Somnade till ungefär en minut mellan varje värk.
05.30 Ringde från hotellet till förlossningen och sa att jag ville komma in nu. Värkarna började bli riktigt intensiva.
06.00 blir jag inskriven på frlossningen av en fantastisk barnmorska. Huvudet är fixerat, värkarna täta, men "bara" öppen 3 cm. Jag sätter mig i badkaret och börjar med lustgasen. Eftersom det är ett sittbadkar, så tar det ett tag innan det blir någon nivå att prata om. Speciellt lång tid känns det som när man dessutom har ont. Jag och Rikard börjar greja med inställningar på karet för att jag ska få det så bekvämt som möjligt, vi trycker på en knapp, som får det att låta som att hela karet ska börja koka. Tydligen är det akuttömning och vattnet är borta på någon sekund. Bara att börja om igen... Har inte ro att sitta så länge, men det finns ju inte heller så mycket bättre att göra. Lägger mig i sängen efter ett tag. Släpper inte lustgasen.
Här tappar jag min tidsuppfattning och måste läsa i förlossningsjournalen för att komma ihåg. Kan vara värkarna som gör det, men mest troligt är det all lustgas...
"07:25 Marika är åter från badet. Har mkt täta kontraktioner men kämpar på jättebra och har fint stöd från Rikard"
Någonstans här säger min barnmorska att hon tror det är en bra idé med ryggmärgsbedövning. Vill inte först, men efter bara någon sekund när nästa värk kommer bestämmer jag mig för att ta den.
"07:50 Kallar på narkosen inför EDA
08:00 Vattenavgång."
Är så uppe i smärtan. Märker att vattnet går, men uppfattar inte om det var väldigt mycket eller bara lite... Har föreställt mig flera månader hur det ska forsa ur mig.
"08:10 Narkosen meddelar att han tyvärr dröjer. Höjer lustgasen till 60/40"
Jag släpper inte lustgasen en sekund och allt blir snurrigt, allt gör jävligt ont. Rikard har berättat att jag drog lustgas tills jag i stort sett tuppade av och tappade munstycket. Jag hatade verkligen känslan av att bli hög, men det munstycket kändes som min livliva mitt i allt och jag tänkte inte släppa för allt i världen.
"08:25 Sufenta-Eda lägges, 5ml/h".
Ryggmärgsbedövningen som jag varit så nervöd inför... Den kändes ingenting. Den hann tyvärr inte ta bort så mycket smärta heller, eftersom det inte var lång tid kvar av förlossningen! Narkosläkaren säger tydligen någonting om att jag förmodligen inte hör vad dom säger eftersom jag andas i mig så mycket lustgas. Han hade rätt, det är Rikard som fått återberätta en bit här eftersom jag är lite borta...
"08:50 Krystvärkar. Krystar aktivt i knästående. Krystar i världsklass! Fina fosterljud under hela krystskedet. Aktivt perinealskydd hålls med varm handduk.
09:11 Kön: Fin pojke föds! Skriker på en gång och läggs vid mors bröst".
Ja! Så var det klart. Underliga och underbara minuter följer. Där ligger vi, mamma, pappa, son. All smärta som varit så intensiv, helt borta! Jag som bävat i månader för gegg och klägg i samband med förlossningen, jag längtar efter en dusch, men struntar i att vår pojke är insmetad i diverse konstiga saker. Och hur var det med nyfödda? Dom kunde ju inte vara söta? Och helt plötsligt så låg beviset på motsatsen i min famn. Märkliga värld.
