Marika

Min farmor var den finaste personen jag lärt känna. Imorse gick hon bort, bara 65 år. Igår fick jag sitta på hennes säng, hålla hennes hand och krama hennes kind en sista gång. Hon frågade mig om hon skulle dö och jag visste inte vad jag skulle svara. Hon viskade att hon inte ville dö, men hon ville inte heller leva. När jag såg henne, stålfarmor, ligga liten och sliten och med stora smärtor, så förstår jag precis vad hon menade. Just nu gör det så otroligt ont när jag tänker på hur mycket hon ville hinna träffa mitt barn, sitt första barnbarnsbarn innan cancern åt upp hennes kropp. Det är bara 2,5 månad kvar och det gör så ont i mig att dom aldrig får träffas...


Vila i frid farmor.




En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna.
Din frid ska vara oändlig så som havet.

Pär Lagerkvist