Marika

Han äter, bajsar och sover. Ungefär så, dygnet runt. Vi kan inte se oss mätt på honom. Att ta med honom i bilen är en liten skräck i sig, aldrig förr har det funnits så mycket idioter ute i trafiken. Kommer jag ens våga gå ut med barnvagnen? Nä, säkrast är nog att vi fortsätter leva i den lilla lyckobubbla som bildats runt oss.

Jag trodde aldrig att det skulle kännas så här.



Samtidigt som allt fint händer runt oss, får jag veta att en vän, som skulle ha sin pojke dagarna efter mig, åkte in på förlossningen och miste sin son. Ännu ett bevis på hur orättvist livet kan vara. Det var en fin liten kille hon fick och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på vad hon förlorat.

Det här är Billy!
Han är en frisk och kry liten pojke på 2462 gram, så vi har fått vara på prematuren i några dagar.
Lyckoruset är totalt. Han är min största kärlek.